"Första gången jag höll henne, ca 7 timmar senare. Man ser spår av sugklockan och det sitter en kanyl under boxhandsken"
72 timmar från början till ett värre slut
Så här gick det till:
På natten sön den 21 december ett iskallt 2008 gick slemproppen och det börja komma kännbara oregelbundna sammandragningar men inte så att man tror att det är på gång.
Hela söndagen låg jag och klockade värkar men det fanns inget rim och reson och gjorde inte tillräckligt ont heller. Sön kväll hade jag skapligt ont och ringde BB men dom tyckte att jag skulle avvakta då jag hade tid hos barnmorskan här kl 08 på måndagsmorgon....sov inget den natten, satt med vetekudden och klockade. Nu har jag varit vaken i 28 timmar.
Jag var öppen1 cm när b-morskan kollade och hon ringde BB i Mora så jag fick komma dit och få vila.
Kom till Mora runt 13, fick en sovdos och dom stoppa värkarna. Av detta sov jag i 2 timmar. På kvällen fick vi åka hem om vi vela för jag kände inget....men på grund av vädret ville vi inte köra i mörker så vi sov kvar. Och kl 21 börja värkarna igen ( hade bara hunnit hem och vänt då det är 10 mil att åka till närmaste BB ). Låg med TENS den natten, hjälpte väl inte direkt men man fick nå mer att tänka på iaf. En till sömnlös natt!!! Uppe i 2 timmars sömn på 52 timmar.
På tisdagen fick jag ändå flytta in i ett förlossningsrum ( alla rum stod ju ledig, helt ensamma på mora BB ) låg jag i badet nån timme och det lindrade det värsta topparna av värkarna ( så bada om ni kan ) fick även akupunktur( det hjälpte ingenting alls)... Klockan 17 fick jag peditin = VÄRDELÖST man slappna av mellan värkarna men dom var lika smärtsamma. Börja tigga om epidrual men då först säger dom att efter peditin måste det gå 6 timmar innan man får ta det. Blev sur!!! Nu har jag alltså sovit 2 timmar på 61 timmar
Till saken hör den att jag vid det här laget fortfarande bara var öppen2 cm , tröstlöst!
På kvällen kl 21 fick jag epidrualen, den kändes inte alls förutom det faktum att man trodde man dött och kommit till himmlen! Dom tog hål på vattnet och satte in värkstimulerande dropp.
Jag var helt slut vid det här laget, men jag hade ju inte ont så jag låg väl och flukta till då och då, trots att jag fick fruktansvärd klåda av epidrualen och tappade känseln i ena bentet. På natten var jag så slut så jag låg bara och skakade, fick sockerdropp för att få energi men dom började konsultera med läkare över att ev snitta mig. JA Tack sa jag!
Fick påfyllning av epidraulen och fick stå i konstiga ställningar för att bebben skulle sjunka ner och hjälpa till. Man vill ju gärna stå på huvudet och svanka i detta tillstånd.
Vid 07 hade jag intensiva värkar utan uppehåll ( gjorde inte ont i magen men tröck och sved mellan bena) jag satt och gungade och spydde i en timme inne vi ringde in b-morskan.
Och då hör och häpna hade jag öppnat mig fullt, ÄNTLIGEN!!!! SÅ efter att ha varit vaken nästan hela tiden i 70 timmar ska man hitta kraften till att krysta...precis det man orkar när det känns som att man inte ens orkar leva.
Fick lägga mig och börja krysta kl 08. Var otroligt trött så var tredje krystvärk kanske var effektiv, en b-morska fick hänga på min mage. Men efter 1 1/2 timme tillkallades läkare och dom satte sugklocka (PASSA ER för den, jag avgrundsvrålade det var en fruktansvärd smärta )
Men dom behövde knappt dra i den ändå utan klockan 09:42 ( 52 cm och 3771 g ) på julafton lyckades jag få ut henne av egen kraft!!!!
Var så färdig så jag orkade inte ens titta på henne...tyckte mest att det var obehagligt med navelsträngen mellan benen. Orkade bli förvånad över att det var en flicka.
När hon låg på magen så gnydde hon bara, hon kunde inte skrika så dom och niklas skyndade sig att klippa navelsträngen sedan sprang ut ur rummet för att leta läkare medans jag låg kvar med moderkakan kvar och skulle bli sydd.
Efter hand så började det droppa in olika läkare som prata om att hon hade svårt att andas och måste bli flyttad till Falun i kuvös med ambulans...jag fatta ingenting, och var för drogad för att egentligen bry mig. Jag hade nu fått tag i lustgasen!!!
Stackars Niklas fick dock stå och se dom i princip åteuppliva vår dotter.
Blev utrullad alldeles när dom la henne i kuvösen så jag fick se henne lite innan dom åkte iväg.
Sen satt jag och Niklas ensamma med den fina frukostbrickan och visste ingenting, bara vänta på att få besked. Vi våga ju inte ringa hem och berätta för någon att hon kommit heller förren i visste om allt va ok.
Stackars dom hemma kunde ju inte börja fira jul dom va nog oroliga ändå eftersom min förlossning var så långdragen.
Efter 4 timmar satte vi oss i egen bil och körde till Falun.
Jag var nollställd känslomässigt, jag orkade inte vara orolig för då skulle jag bryta ihop. Jag brydde mig inte alls just då, allt var overkligt, det hade liksom inte hänt. Det kändes inte som att jag hade ett barn. Niklas hade det mycket värre, han kommer nog aldrig riktigt återhämta sig från det han fick vara med om. Att se henne ligga tillsynes nästan livlös och massor av läkare och sköterskor kämpar med slangar och syrgas. Jag är tacksam över att jag inte har dom bilderna i mitt minne.
Hon hamnade på neonatalavdelningen i Falun, när vi kom dit kunde dom gett mig vilket barn som helst. Det enda jag visste var att hon hade massa mörkt hår, skulle inte känt igen henne.
Första dygnet låg hon med andningshjälp men hon blev snabbt bättre och slapp den.
På juldagen skulle vi få åka tillbaka till Mora med henne för allt va som det skulle...började packa men då kommer dom in och har på blodprovet sett att snabbsänkan som ska ligga under 3 låg på 70! Vi blir tvungna att stanna i 7 dagar för att få antibiotikabehandling.
Dom hitta aldrig nån anledning till infektionen, mysko sak men det ryktas om att dom kan reagera med infektion när dom tas med sugklocka. Men försäkerhets skull fick vi bo kvar till nyårsafton.
Detta var min förlossning, 72 timmars kamp och sen totalt 87 timmar innan den första sömnen fick infinna sig. Kaos och otroligt jobbigt.....men det gick!!!
Jag ser fram emot nästa gång,jag vill få upp mitt barn på bröstet och jag vill få ha den lyckliga första dagen med bebis i min famn när fikabrickan kommer in och jag vill få ligga och sova tillsammans och njuta. Visst vi kommer vara rädda men när det gäller förlossningen ska jag jag propsa för min sak och jag tillåter inte att jag får gå igenom en sån långdragen process igen. Jag kommer definitivt ha mer koll på läget och veta vad jag pratar om.
Även fast det var ett helvete så är det hur det än är värt det när det är över, jag vill inte skrämma någon till annat :) Vi fick vår Mathilda Siv Nikolina
På natten sön den 21 december ett iskallt 2008 gick slemproppen och det börja komma kännbara oregelbundna sammandragningar men inte så att man tror att det är på gång.
Hela söndagen låg jag och klockade värkar men det fanns inget rim och reson och gjorde inte tillräckligt ont heller. Sön kväll hade jag skapligt ont och ringde BB men dom tyckte att jag skulle avvakta då jag hade tid hos barnmorskan här kl 08 på måndagsmorgon....sov inget den natten, satt med vetekudden och klockade. Nu har jag varit vaken i 28 timmar.
Jag var öppen
Kom till Mora runt 13, fick en sovdos och dom stoppa värkarna. Av detta sov jag i 2 timmar. På kvällen fick vi åka hem om vi vela för jag kände inget....men på grund av vädret ville vi inte köra i mörker så vi sov kvar. Och kl 21 börja värkarna igen ( hade bara hunnit hem och vänt då det är 10 mil att åka till närmaste BB ). Låg med TENS den natten, hjälpte väl inte direkt men man fick nå mer att tänka på iaf. En till sömnlös natt!!! Uppe i 2 timmars sömn på 52 timmar.
På tisdagen fick jag ändå flytta in i ett förlossningsrum ( alla rum stod ju ledig, helt ensamma på mora BB ) låg jag i badet nån timme och det lindrade det värsta topparna av värkarna ( så bada om ni kan ) fick även akupunktur( det hjälpte ingenting alls)... Klockan 17 fick jag peditin = VÄRDELÖST man slappna av mellan värkarna men dom var lika smärtsamma. Börja tigga om epidrual men då först säger dom att efter peditin måste det gå 6 timmar innan man får ta det. Blev sur!!! Nu har jag alltså sovit 2 timmar på 61 timmar
Till saken hör den att jag vid det här laget fortfarande bara var öppen
På kvällen kl 21 fick jag epidrualen, den kändes inte alls förutom det faktum att man trodde man dött och kommit till himmlen! Dom tog hål på vattnet och satte in värkstimulerande dropp.
Jag var helt slut vid det här laget, men jag hade ju inte ont så jag låg väl och flukta till då och då, trots att jag fick fruktansvärd klåda av epidrualen och tappade känseln i ena bentet. På natten var jag så slut så jag låg bara och skakade, fick sockerdropp för att få energi men dom började konsultera med läkare över att ev snitta mig. JA Tack sa jag!
Fick påfyllning av epidraulen och fick stå i konstiga ställningar för att bebben skulle sjunka ner och hjälpa till. Man vill ju gärna stå på huvudet och svanka i detta tillstånd.
Vid 07 hade jag intensiva värkar utan uppehåll ( gjorde inte ont i magen men tröck och sved mellan bena) jag satt och gungade och spydde i en timme inne vi ringde in b-morskan.
Och då hör och häpna hade jag öppnat mig fullt, ÄNTLIGEN!!!! SÅ efter att ha varit vaken nästan hela tiden i 70 timmar ska man hitta kraften till att krysta...precis det man orkar när det känns som att man inte ens orkar leva.
Fick lägga mig och börja krysta kl 08. Var otroligt trött så var tredje krystvärk kanske var effektiv, en b-morska fick hänga på min mage. Men efter 1 1/2 timme tillkallades läkare och dom satte sugklocka (PASSA ER för den, jag avgrundsvrålade det var en fruktansvärd smärta )
Men dom behövde knappt dra i den ändå utan klockan 09:42 ( 52 cm och 3771 g ) på julafton lyckades jag få ut henne av egen kraft!!!!
Var så färdig så jag orkade inte ens titta på henne...tyckte mest att det var obehagligt med navelsträngen mellan benen. Orkade bli förvånad över att det var en flicka.
När hon låg på magen så gnydde hon bara, hon kunde inte skrika så dom och niklas skyndade sig att klippa navelsträngen sedan sprang ut ur rummet för att leta läkare medans jag låg kvar med moderkakan kvar och skulle bli sydd.
Efter hand så började det droppa in olika läkare som prata om att hon hade svårt att andas och måste bli flyttad till Falun i kuvös med ambulans...jag fatta ingenting, och var för drogad för att egentligen bry mig. Jag hade nu fått tag i lustgasen!!!
Stackars Niklas fick dock stå och se dom i princip åteuppliva vår dotter.
Blev utrullad alldeles när dom la henne i kuvösen så jag fick se henne lite innan dom åkte iväg.
Sen satt jag och Niklas ensamma med den fina frukostbrickan och visste ingenting, bara vänta på att få besked. Vi våga ju inte ringa hem och berätta för någon att hon kommit heller förren i visste om allt va ok.
Stackars dom hemma kunde ju inte börja fira jul dom va nog oroliga ändå eftersom min förlossning var så långdragen.
Efter 4 timmar satte vi oss i egen bil och körde till Falun.
Jag var nollställd känslomässigt, jag orkade inte vara orolig för då skulle jag bryta ihop. Jag brydde mig inte alls just då, allt var overkligt, det hade liksom inte hänt. Det kändes inte som att jag hade ett barn. Niklas hade det mycket värre, han kommer nog aldrig riktigt återhämta sig från det han fick vara med om. Att se henne ligga tillsynes nästan livlös och massor av läkare och sköterskor kämpar med slangar och syrgas. Jag är tacksam över att jag inte har dom bilderna i mitt minne.
Hon hamnade på neonatalavdelningen i Falun, när vi kom dit kunde dom gett mig vilket barn som helst. Det enda jag visste var att hon hade massa mörkt hår, skulle inte känt igen henne.
Första dygnet låg hon med andningshjälp men hon blev snabbt bättre och slapp den.
På juldagen skulle vi få åka tillbaka till Mora med henne för allt va som det skulle...började packa men då kommer dom in och har på blodprovet sett att snabbsänkan som ska ligga under 3 låg på 70! Vi blir tvungna att stanna i 7 dagar för att få antibiotikabehandling.
Dom hitta aldrig nån anledning till infektionen, mysko sak men det ryktas om att dom kan reagera med infektion när dom tas med sugklocka. Men försäkerhets skull fick vi bo kvar till nyårsafton.
Detta var min förlossning, 72 timmars kamp och sen totalt 87 timmar innan den första sömnen fick infinna sig. Kaos och otroligt jobbigt.....men det gick!!!
Jag ser fram emot nästa gång,jag vill få upp mitt barn på bröstet och jag vill få ha den lyckliga första dagen med bebis i min famn när fikabrickan kommer in och jag vill få ligga och sova tillsammans och njuta. Visst vi kommer vara rädda men när det gäller förlossningen ska jag jag propsa för min sak och jag tillåter inte att jag får gå igenom en sån långdragen process igen. Jag kommer definitivt ha mer koll på läget och veta vad jag pratar om.
Även fast det var ett helvete så är det hur det än är värt det när det är över, jag vill inte skrämma någon till annat :) Vi fick vår Mathilda Siv Nikolina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar